the knowledge

DSC_0043_Fotor

Helvete vad jag mår bra. Ni vet sådär töntigt lycklig i stunden? Trots att jag har ett par månader av skola kvar, trots att jag har ett slitigt jobb, trots att allt inte riktigt är sådär perfekt så är jag nöjd i tillvaron. Jag tror det är vetskapen att jag snart kan springa allt vad jag kan ut för det brantaste stupet i världen och känna att jag kommer flyga istället för att falla. Otrolig känsla som bara pumpar ut endorfiner i mig.

Sen tror jag även att det faktum att jag njuter av att lära bidrar lite. Att vara smart är det absolut sexigaste och mest attraktiva jag tycker att man kan vara. Jag vill lära mig allt och lite till. Jag vill så gärna! Trots att skolan lär oss mycket, speciellt detta året då jag känner att jag lärt mig väldigt användbara saker, så är det minst lika viktigt att lära sig utanför skolan. Att lära sig av sina erfarenheter, av andras erfarenheter, vad vi upplever, vad vi ser, vad vi gör och för vilka misstag vi begår. Jag vill göra alla misstag i världen för att sedan aldrig göra om det igen.

För att veta att vi alla är olika, att vi alla upplever olika och vet olika ger ett försprång i livet. Att veta den (grundliga) psykologiska bakgrunden till en persons agerande, och till ens eget agerande skapar ro i sinnet. Det är så skönt att bara veta.

Om mina uppsatser hade flytit på lika bra som mina blogginlägg hade jag aldrig behövt plugga mvh detta tog mig knappt tre minuter att skriva. 

I wanna be me

IMG_5889_Fotor
Kärlek. Pojkvän. Relationer.
Ett ständigt återkommande samtalsämne. En press och längtan som jag tror många känner, jag själv har också varit där. Men på senaste tiden känner jag lite tvärtom. Jag kan inte påstå att jag har tappat mitt hopp om kärlek, jag är bara så rädd. Så rädd för att gå sönder igen, så rädd för att tappa mig själv igen, så rädd för att bli vilse igen. Jag har inget intresse för att se potentiella relationer i varje kille jag har kontakt med, den lusten försvann och den har inte kommit tillbaka.

Jag känner mest en stor, gigantisk snarare, rädsla för att få känslor för någon det kommande året. För om jag får det kommer allt jag drömt om i flera år inte bli detsamma. Jag kommer resa iväg, och då antigen sakna, längta eller vara ledsen, och det är ju inte det jag drömt om. Jag vill resa iväg och känna att ingenting håller mig tillbaka, att saknaden bara är till familj och vänner som man vet kommer finnas kvar som vanligt när det är dags att återvända.

Jag vill resa iväg på mig egen hand och experimentera, vara galen och göra vad precis bara jag vill för att veta vem jag är, var jag hör hemma och vad jag vill. Flera gånger när jag har varit i förhållanden har jag känt att jag hållit tillbaka mig själv och nästan gett upp mig själv för den andra partnerns skull, inte vågat visa vem jag är och vad jag kan göra för vad skulle han tycka? Därför känner jag att det är min tur att vara självisk, och därmed bara ha ytliga relationer tills dess att jag vet vem jag är. have to be me before I can be somebody else’s girlfriend.

exposed

Det är en del av er som har frågat och påmint mig om att jag inte har publicerat det ”träningsinlägg” som jag lovat er lite för många gånger. Jag ber om ursäkt för att jag inte hållit mitt löfte, men jag har två anledningar.

Den första är att jag inte har tränat på över en månad. Sen jag lämnade Stockholm har jag inte frivilligt ökat min puls en enda gång och därför känns det fel att publicera det som förespråkar träning så mycket.Den andra anledningen är jag – mitt välmående, min hälsa, mitt tankesätt. Under året har allt bara blivit för mycket för mig och jag har därför gjort ett medvetet val att ta en paus från allt som har pressat mig.

Sanningen är den att jag har kämpat som ett djur både psykiskt och fysiskt för att nå några resultat under hela året, trots att det inte alltid varit helhjärtat så har jag ändå kämpat, och inget händer. Jag tycker det är så himla orättvist och det sätter extrem press på mig. När sommaren närmade sig med stormsteg i mitten på maj beslutade jag mig faktiskt för att ge upp, sluta kämpa efter något jag ändå inte skulle hinna nå i tid. För jag vill också njuta av sommaren, jag vill också festa in på småtimmarna utan att vara stressad över att behöva gå upp sju och träna, jag vill också vara spontan och åka iväg i flera dagar utan att få ångest för att missa ett träningspass, jag vill också äta choklad och godis under myskvällar, jag vill också njuta av en glass på piren, jag vill också kunna stanna på mcdonalds för en lunch och jag vill också ligga och lata mig en hel dag utan ångest.

Därför gjorde jag ett aktivt val att strunta i allt vad kroppshets, träning och nyttig mat innebär hela sommaren. Jag valde att strunta i att jag inte kommer få lika många blickar på mig vid poolen och att jag inte kommer se lika bra ut på strandbilderna för att få njuta av sommaren, släppa pressen och bara vara. Fan klart jag fick ångest och klart det var jobbigt när man bara ville vara sådär skitsnygg i bikini, men jag svalde ångesten och levde ändå.

Men vem vet? Läsåret som kommer kanske jag lyckas gå in helhjärtat utan press och vara hot as fuck till nästa sommar istället. Det viktiga är att det i slutändan gör så jag mår bättre och inte sämre.

Så detta är min nakna sanning. Min ärliga ursäkt.
Marbella 20144

att känna

Jag har funderat i ett par timmar på hur jag ska formulera mig på bästa sätt, och jag har fortfarande inte kommit fram till något så istället låter jag bara tankarna flyta på. Jag vet inte om jag fastnat på det som hannalicious skrev för ett par dagar sedan eller om det bara är vad jag själv känner. För jag känner alltid så jävla mycket och så jävla hårt. Jag önskar att jag kunde stänga av som alla andra verka kunna. Tänk att vara besviken på en vän, familjemedlem, kille eller liknande utan att behöva visa det för den. Hur gör ni? Är ni lyckliga? Och frågan är om det är något man föds till eller något man kan öva upp?

Det känns som om jag sitter fast i ett nät. Ett när fyllt med känslor som jag inte ens själv kan sätta fingret på. Hur mycket jag än sprattlar kan jag inte ta mig loss. Var finns utvägen? Hur tar jag mig ut? Finns det någon väg ut? Paniken kommer istället. Tänk så är jag fast i detta nätet föralltid. Tänk så finns ingen väg ut.

Tanken är att sluta känna hela tiden. Att sluta bli så känslosam för allt. Sluta bli arg. Sluta bli sur. Sluta bli exalterad. Sluta bli kär. Sluta få pirr i magen. Sluta bli svartsjuk. Jag vill sluta känna allt hela tiden. Bara kunna släppa. För jag är så fruktansvärt obeskrivligt avundsjuk på er som kan låta vänners och människors agerande och beslut gå rakt förbi er utan att påverka er en sekund.

Jag önskar jag var så, över hela mitt hjärta önskar jag det. Men jag är inte det. Jag känner smärta, besvikelse, ensamhet, svartsjuka, tvivel och fjärilar. Kommer jag må bättre om jag döljer det för mig själv. Kommer det gynna mig, eller kommer det göra det värre för mig. Kommer jag leva i en bubbla av dolda känslor som kanske någon gång blir för mycket och spricker. Funkar det? Går det? Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag vill slippa känna. Slippa bli så ledsen för allt. Jag vill kunna släppa, förlåta och gå vidare. Men hur gör man? 

tumblr_n5hxa1vmFn1qetpoco1_500

den perfekta världen

bloggen-d_168500233
Detta är något jag velat säga så länge…

Jag vet att jag bidrar till den sjuka samhällsbilden som framförallt svenska tjejer har i Sverige. Jag vet att jag bidrar till träningshetsen. Jag vet att jag bidrar till en viss press och känsla av otillräcklighet hos visa tjejer. Jag vet att jag gör det, för jag är precis som alla andra bloggare – jag förskönar verkligheten. Och jag skäms ibland lite över det.

På senaste tiden har jag fått höra ”men du som tränar så mycket” ”du tränar ju hela tiden” ”men du som tränar så ofta kan ju äta vad du vill” och liknande. Av så så så många. Jag blir nästan lite chockad själv. Tränar jag så mycket? Den frågan frågar jag mig själv och jag kan säga att min ängel och djävul på vars en sida av axeln kollar förbryllat på varandra. Jag? Sen slår det mig att det är ju det jag skriver i bloggen. Jag skriver att ”denna veckan ska jag träna fyra pass”, men tror ni på riktigt jag skriver ifall det inte blev så många pass? Jag skriver att jag drack en smoothie gjord på havremjölk och bär, tror ni jag skriver om kladdkakan som klassen bjuder på varje fredag? Nej, så klart inte. Jag försöker fundera på varför. Varför gör jag så? Jag skapar en overklig bild av hur det egentligen ser ut, och jag vet om det, men ändå fortsätter jag.

Jag skriver att jag har köpt detta och detta. Jag skriver att jag ska till New York, Paris och London. Jag skriver om alla utemiddagar och presenter. Allt detta som om det inte fanns några pengar. Vad är det liksom? Men tro inte att jag skriver om varje kväll jag ligger vaken och stirrar upp i taket på grund av ångesten hur jag ska ha råd med allt. Hur ska jag kunna leva upp till den bild jag har skapat av mig själv?

Jag skriver om alla fester, middagar, vänner och utekvällar. Jag skriver hur roligt vi har haft och hur lyckad kvällen har varit. Men skriver jag om alla bråk? Skriver jag om allt drama? Skriver jag om alla tårar? Nej, det gör jag inte. Varför? Här är det lite annorlunda. För jag vill blotta mig , jag vill skriva ner mina innersta tankar och jag vill skriva vad som egentligen hände. Men jag kan inte. I många fall är det inte bara jag inblandad och i många fall missgynnar det mer än det ger. Det betyder dock inte att jag ljuger när jag säger att vi hade det kul, för det har jag det ofta, men det är en helhet av så många timmar av händelser.

Jag hoppas ni förstår vad jag menar med detta inlägg. Jag hoppas ni kan se bakom och förstå poängen. Jag bygger upp en bild av mig själv, men det är på långa vägar inte hela sanningen. Det är inget fel med det, för det är så bloggar fungerar, det är det som ger läsare och intresse. Men tänk på det varje gång ni läser en blogg. Det är den förskönade verkligheten.

bara jag

Desktop30
Känns som att det blivit lite väl ytligt på bloggen på sista tiden. Jag brukar ju stå för att vara lite mer djup än övriga bloggar, men ibland vet jag helt enkelt inte hur jag ska formulera mig och då hoppar jag hellre över. Men jag ska absolut försöka behålla vad jag stå för och varva tankar med kläder och liknande.

Jag har svårt att sätta fingret på vad som händer i mitt liv just nu. Jag känner lite att jag är på en transportsträcka i väntan på något. Vad det något är vet jag inte heller. Med tanke på att jag runt jul lyckades ta mig ur en av de absolut jobbigaste perioderna i hela mitt liv – med vänner som svek, panikångestattacker, olycklig kärlek, saknad, orimliga krav och en olidlig stress – så känner jag att livet är bra just nu. Jag mår bra, jag är glad, jag vet var jag står och jag vet vilka mina vänner är, men å andra sidan vet jag inte vad jag vill. Jag vet att det inte är något jag måste bestämma nu, det är inte ett beslut jag måste ta idag eller imorgon. Men någon dag måste jag ta det. Och när jag gör det vill jag vara redo.

Jag pratar i nattmössan nu men jag ska förklara vad mina vägval är. Jag måste bara själv sätta fingret på det.

DESTINY

Nattankar är de bästa tankarna. Har precis skrivt ett par sidor psykologi och känner mig allmänt nöjd över mig själv som hunnit med mycket idag. Inlägget som skulle komma upp är färdigskrivet, dock inte infogat bilder än så därför det dröjer. Hur som helst. Nattankarna. Kom in på en blogg som skrev något i stil med ”jag tänker aldrig bo i Sverige när jag är vuxen” och jag känner igen mig så mycket. Jag kommer ihåg när jag tänkte så, precis likadant. ”Aldrig i Sverige”. Dock måste jag säga att jag växt upp, lärt mig och tänkt om. Visst kan jag fortfarande drömma om varma länder och soliga dagar i ett land långt borta från jantelagen, men det är så mycket mer än det. Jag tänker på min familj, som bor här. Jag tänker på samhällsutveklingen, som vi har här. Jag tänker på säkerheten, som finns här. Men inte minst så tänker jag på var han finns, han som ska komma och ta mitt liv med storm, för finns han här, ja då vill jag stanna här. Ingenting gör en så lycklig som att ha någon att dela tillvaron med, och finns den lyckan här så är det allt som spelar roll. Men sen å andra sidan, om miraklet råkar befinna sig i San Diego, New York eller Sydney så är det där jag kommer vilja spendera mitt liv. 

Det är väl bara att vänta och se var livet tar mig. Dock kan jag ju försöka hjälpa ödet lite på traven och råka befinna mig i just New York eller Sydney när stormen råkar passera… Right? 😉 

Dude you’re so deep I can’t even see you anymore….

Jag vet dock inte vad jag tror om ”ödet”. Jag tror liksom att allting händer av en anledning, samtidigt som jag inte tror på att man ska sitta och vänta på att livet ska komma, man måste liksom samtidigt skapa sitt eget öde… Vad tror ni? 

Btw, så är Destiny typ det finaste ordet jag vet. Om jag får barn i ett engelsktalande land så ska min dotter heta Destiny for sure. Och ja, jag vet att Miley Cyrus riktiga namn är/var ”Destiny Hope Cyrus”, förstår inte hur hon kunde byta, finaste namnet jag någonsin hört. 

look at me now

Åh herre var min magkänsla spyr på mig. De senaste månaderna har varit riktigt tuffa för mig men jag känner att jag börjar bygga upp mig själv och jag mår faktiskt bättre än vad jag gjort på länge. Har gått igenom så mycket som gjort mig stark på ett sätt som jag inte ens trodde var möjligt. Min själsäkerhet har blivit tryckt i botten och jag har i många lägen tvivlat på mig själv och trott att det är mig det är fel på. Så fel jag har haft och så nyttigt det är att få erfarenheten se saker utifrån och från ett annat perspektiv. Aldrig igen. Aldrig säger jag bara. För jag är starkare än så. 

”When you reach a ceratin point in your life there are people out there waiting to see you fall. Rather than let that gravity take you down sometimes you have to take matters into your own hands – and fly.” Väl sagt mr Bieber, och jag kan ju inget annat än att hålla med. Det handlar om inställningen – och jag tänker inte låta någon dra ner mig, det är bara slöseri på energi. 

 

time for a change

Vi har alla svackor i livet och jag har precis börjat ta mig ut ur en av de jobbigaste svackorna i mitt liv. Det känns skönt att det börjar gå uppåt igen. Ni vet, när botten är nådd finns det ingen annan väg än upp. 

Det jag älskar mest med att vara ungdom är att man lär sig så fruktansvärt mycket av sig själv. Med det menar jag att man inte bara lär sig från andra – som man också gör – utan att man, jag, lär mig av mina egna misstag, mina egna val och mitt agerande. Hur fascinerande är inte det? 

Trots att jag gör misstag och ångrar det, så gör jag ofta om mina misstag. Varför vet jag inte, det kan bero på en lång rad med saker. Det känns dock som att jag typ en gång i veckan, eller en gång i månaden, med jämna mellanrum helt enkelt, stannar upp och inser saker. Inser att det där kanske inte var så smart och att det inte kommer gynna mig på något sätt.

Och sen kommer de dagarna då jag sätter mig ner och bestämmer: Nej Felicia, nu är det dags för en förändring! Idag är en sådan dag. Idag har jag bestämt mig för något som jag är för feg för att dela med mig av, men jag vet att jag kommer hålla fast vid det. För de två senaste gångerna jag bestämde mig för något så har jag hållt det. Den första jag syftar på är när jag betämde mig för att börja träna ordentligt – TADAAA! Det har jag lyckats alldeles utmärkt med. Och andra var när jag besämde mig för att mitt ex inte skulle få en chans att påverka mig – TAAADAAA. Det går verkligen bättre och bättre för varje dag som går, vilket är toppen. 

Den förändring jag bestämt mig för idag är lite speciell, för jag kommer lyckas hålla det bra tror jag, men jag vet om att jag kommer svacka och jag kommer tillåta mig själv att svacka ibland. 

Så lite av dagens tankar, nu ska jag sätta igång med mitt plugg och jag har varit superduktig idag. Applåder och lättnad! 

 

among the best

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur töntigt det än låter så är skolan ett känsligt ämne för mig just nu. Ända sedan jag började skolan för 10 år sedan har jag alltid varit bland de bästa – högst betyg, duktig, skötsam (för det mesta) osv. Men så är det inte längre. Viktor Rydbergs Gymnaisum är verkligen det bästa som har hänt mig, men även det absolut sämsta. Inom skolan har jag inget som helst självförtroende kvar pga de sjuka kraven som framförallt lärarna sätter på eleverna – men även som eleverna sätter på eleverna. 

Det som jag måste påminna mig själv är att jag är inte sämst. Jag är bara sämst av de absolut bästa. Och istället för att avundas de bästa av de bästa och känna mig dålig, så måste jag inse att jag kan lära från dem. 

Det är många som kanske tänker ”men för guds skull byta bara skola istället för att gnälla”. NEJ, jag tänker inte byta skola. VRG är mitt liv och det är framförallt en utmaning som jag antagit och jag tänker inte ge upp. Jag ska kämpa för det här! MEN, jag måste göra det efter mina regler – jag gör mitt absolut bästa men jag måste vara beredd på att det kanske inte alltid räcker, för inser jag inte det kommer jag slå i botten igen. Men nu, nu finns ingen annan väg än upp. 

”Shoot for the moon, even if you miss you’ll land among the stars” ♦


Kan vi bara alla försöka acceptera detta: Någon kommer alltid att vara smartare, smalare, lyckligare, starkare eller yngre än du, så var bara dig själv och sträva efter att alltid försöka bli en bättre version av dig själv. 
 

a mess

Kära ni, texten nedan är en text som jag skrev igårkväll när jag låg som en liten bebis med tårarna rinnande ner för kinden hela kvällen, med en smärta i magen som gjorde så ont så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och efter att ha sovit på saken och läst igenom igen har jag besämt mig för att publicera det.

Tisdag, 21.56
”Droppen som fick bägaren att rinna över har kommit. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte, mitt hjärta orkar inte, min hjärna orkar inte, min kropp orkar inte, mina tankar orkar inte. Allt jag vill göra är bara att ge upp allt, släppa allt och ta en paus från precis allt, åka härifrån och inte komma tillbaka. 

Inte nog med att jag tappat allt hopp och all motivation, jag har även på vägen tappat mitt självförtroende. Jag tror inte längre på att jag kan, på att jag är värd eller på att jag kommer lyckas. För vet ni vad? Det kommer jag inte. Det senaste halvåret har varit en konstant riktning neråt i allt jag gör, skolan går sämre än någonsin, jag har aldrig känt mig så hjärtkrossad och oälskad, allt slit jag lägger på träningen ger absolut inga resultat, folk hånas och retas och bloggen har jag inte tid med. Min kropp skriker på insidan, hjärtat slår i hundratio och huvudet bara snurrar runt. Ni förstår inte hur många gånger om dagen det känns som jag ska dö av andnödd eller kollapsa totalt – ändå gör jag aldrig det, trots att jag önskar att jag skulle för att folk ska förstå. Det syns inte på utsidan men fy i helvete vad ont det gör.

Och det värsta är att jag inte har en absolut blekaste aning om vad jag ska göra eller hur jag ska komma ur det…”

Och med detta sagt så har jag, efter antal snack med vänner, mamma och kurator, kommit fram till att jag måste ändra på något. Jag MÅSTE skära ner på något i mitt liv för att jag överhuvudtaget ens ska orka ta mig upp ur sängen. Jag är så fruktansvärd sårbar just nu att minsta lilla felsteg kan få mig att brista ut i tårar. 

Efter en lång tänkstund och alternativ fram och tillbaka så har jag kommit fram till att bloggen är det enda jag har möjlighet att skära ner på just nu. Jag har gråtit hela förmiddagen för det gör så fruktansvärt ont att lägga ner – eller skära ner – på något som jag har hållt på med så himla himla länge. Varje dag i 3,5 år har jag bloggat. Jag tycker det är fruktansvärt roligt och helt klart en av mina favorithobbys. Det är något som definerar mig och vem jag är och i princip det enda jag har lyckats med i livet. Och nu måste jag sluta. 

Jag skriver detta för att ni ska förstå, för att ni ska vara medvetna om varför jag gör som jag gör. Jag kommer inte att sluta helt, jag hade aldrig haft mage att stänga ner hela mitt liv. Dock så kommer uppdatering bli sämre. Jag kommer från och med nu och fram till jul ungefär, INTE att prioritera bloggen och enbart blogga när jag känner att jag har tid över. Jag kommer alltså inte ta mig tid till det, som jag alltid har gjort annars. 

Jag tror inte heller att ni som inte bloggar förstår hur mycket tid, planering och tankar det är bakom en blogg. Det är något som ständigt ligger och gnager där, vad ska jag skriva om ikväll? vilka bilder ska jag visa? hur vill jag bli uppfattad? när ska jag hinna fota det? vad håller kvar läsarna? Allt sånt är tankar som går i huvudet varje dag i en blogg och sen ska man även ta bilderna, lägga in dem, redigera dem, skriva en text osv osv. 

Med detta säger jag puss och kram och på återseende. Vem vet, jag kanske kollar in med ett inlägg imorgon, i helgen, om en vecka, om en månad. Jag vet inte, men från och med nu är det på min kropps villkor. Lovar att återkomma (gud det är precis sånt här jag inte ska lova) med hur man klättrar sig upp efter ett fall som detta. 

All kärlek till er! Puss 

 

stop the hating

”If someone is trying to bring you down, it only means that you are above them”

En sak jag faktiskt velat ta upp länge. Bra energi vs negativ energi. ”There is no shame in dropping toxic people from your life”, bästa citatet på länge. Alla människor – vänner, ovänner, familj, randoms – alla som försöker dra ner dig, gör dig av med dem. Omringa dig med människor som ger dig positiv energi, som gör allt för att dra upp dig. Alla andra kan du bara sätta upp en hand framför. Det är lättare sagt än gjort, jag vet. 

Allt skitsnack som folk håller på med, allt hat som folk har mot dig utan anledning beror oftast på avundsjuka eller som citatet ovan – att man är högre upp och det stör han/hon. Vilket också är avundsjuka. Varje gång jag får sådana töntiga skitkommentarer och hån nufötiden… I couldn’t care less. 

Jag är så TRÖTT på att man inte kan vara glad för någon annans skull! Varför ska man hålla på att hata på någon utan anledning? Och ja, jag lever som jag lär. Tycker jag att någon gör något bra, eller att någon är snygg/vacker/fin så säger jag det, oavsett vem personen är. 

Jag är så glad, så så glad, att jag har hittat vänner som jag verkligen vet är äkta. Det är alltid svårt när man kommer som ny till en ny skola, en ny stad, och veta vem som är vem och vem man kan lita på. Det tog ett tag, men jag har hittar dem. Vänner som aldrig skulle göra något för att dra ner mig med mening, bara få mig att nå högre. 

Omringa dig med bra, positiva människor för då kommer du komma så mycket längre.

 

economista

Förlåt blondinbella för jag precis snodde namnet på din bok, men det passa så bra. 

Jo så var det det här med pengar. Igår vaknade jag upp från min lilla bortskämda lyx-bubbla och föll pladask ner på marken. Jag skäms nästan över mitt eget beteende. Det är dags för mig att börja planera varenda liten krona jag spenderar och även verkligen tänka över det också. 

Såhär är det mina vänner, de senaste månaderna (sen jag flyttade till stan för snart 9 månader sedan) har jag verkligen bara spenderat, spenderat, spenderat och spenderat pengar. Jag har ju bara haft en egen inkomst från jobbet sen i juni så allt ALLT har jag fått av mina föräldrar. Det är nästan lite pinsamt. Inte nog med att de betalar en helt egen lägenhet till mig mitt i stockholm, utan allt annat också. Nu får det vara nog. 

Jag har lagt upp en plan. Mat (som jag dessutom äter (åt) ute flera gånger i veckan) är det dags att börja planera. Jag kan inte fortsätta leva som jag gör – med silversked i mun och lite för bekvämt. Allt kommer i alla fall bli lättare när skolan börjar och jag får lite rutin på det hela. Middagarna måste jag börja planera och handla veckovis. 

När det kommer till kläder: Jag får ha en budget helt enkelt och sen noggrannt tänka igenom vad jag behöver/vill ha varje månad. Jag kommer såklart fortfarande få lite pengar av mina föräldrar då jag inte har någon chans att försörja mig själv när jag går i skolan. Sen så har jag min lön. Lönen som jag tänkt spara… Dags att börja prioritera vad som är värt pengarna och inte. Det är helt sjukt att jag bott själv i snart ett år och fortfarande inte lärt mig värdet på pengar!! 

Det är inte rimligt att man som 17-åring ska ha möjlighet att kunna äta ute närsomhelst och köpa vad man vill. Det får vänta tills man har ett riktigt jobb och en stabil inkomst och det måste jag inse. Gud ni vill inte ens veta hur mycket pengar jag har spenderat. Förstår inte ens det själv…. Det är pinsamt.

Nej det är skärpning från min sida nu. Köpstopp. Planering. Budget. Jag är envis, jag är målinriktad och jag är ansvarsfull – jag ska fan klara det här! Några frågor?

 

july 31, 22.24

Jag har helt tappat min inspiration till precis allt förutom träningen. Under våren och hösten när det är skola, och jag är helt ihoptryckt med läxor, skola och allt som hör till, då har jag så himla mycket hela tiden som jag känner att jag hade velat göra om jag hade haft tid. Nu när jag inte har något att göra alls, då har jag på något sätt glömt bort allt det där. Jag har en sak som ligger och gnager i bakhuvudet och det är franskan. Vill. Så. Gärna. Lära. Mig. Franska. Men hur? Jag har verkligen ingen aning. Jag kollar OC med fransk undertext men that’s it. Tips någon? 

Sen kommer jag ihåg att jag hade världens företagsidé också. Jag är så arg på mig själv för att jag inte skrev ner det! Men å andra sidan kan det väl inte ha varit en så bra idé om jag inte ens kan komma på vad det var… 

Tillbaka till inspirationen då. Var tog den vägen? Alla bloggar har tappat mening. Jag vill läsa om drömmar, framtidsplaner, folk som har lycktas och liknande… Någon som har tips på någon som bloggar om det?

Och förresten, var tog alla mina kommentarer vägen? Ni som brukade vara så bra på att peppa, komma med ideér och åsikter.

I¨m a dreamer. Jag är rädd. But I still believe.

 

what dreams are made of

Gud jag är så himla tankspridd just nu! Mina tankar går runt i 100 km i timmen och jag vill bara göra något. Saknar allt som har med socialt umgänge att göra trots att det inte gått mer än 36 timmar sen jag såg min senaste vän och tre timmar sen jag gick hem från jobbet. Jag blir så deprimerad av att tänka på att alla är ute i sverige/världen och har så kul och så sitter jag här. Försöker ändå tänka positivt – nästa gång är det min tur. Och dessutom så har jag haft en galet bra sommar so far. Man måste börja någonstans, man kan liksom inte göra allt på en gång. Tankarna kan dock inte låta bli att springa iväg till framtiden. Jag vill jag vill jag vill. Jag vill göra ett halvår i frankrike, jag vill plugga/jobba (och bli kär) i usa, jag vill upptäcka austrailen, jag vill jobba och få erfarenhet, jag vill kunna resa var jag vill när jag vill – men mest av allt vill jag ha någon att dela allt med. Blir aldrig fri från tankarna att det finns något bättre, något roligare, något mer. Men jag försöker stoppa mig själv och bara njuta av nuet isället. Fånga dagen. Carpe Diem. 

Nej vafan, nu ska jag samla mina tankar på en lörunda i det för en gångs skull molniga vädret. Hörde jag milen?

 

one year ago

En tråkig söndagskväll. Dåligt väder. Och vad gör jag? Förutom att jag skriver en miljoner listor, planerar och sjunger med i Glee’s Let me love you? Tänker och filosoferar. Vet ni vad som hände för exakt ett år sedan? Ett väldigt betydelsefullt förhållande tog slut. Minns det som igår. Men – det är inget jag är ledsen över längre. På riktigt, jag har haft det absolut bästa året någonsin. Ända sedan det här datumet förra året har hela mitt liv vänts helt upp-och-ner med först en en-månads-semester till USA med massa fina människor och sedan en flytt till stockholm där jag lärt känna så underbara vänner och träffat flera hundra nya människor. Det är helt sjukt när jag tänker på det. 

True shit ”When one door closes, another one opens”. Oj jag är så djup. Men att flytta till stockholm har på riktigt varit det bästa beslutet i hela mitt liv, ångrar inte det en sekund. 

 

Skrev detta inlägget bara någon vecka (typ 1-2) efter jag flyttat till stockholm. Med rätt inställning går allt vägen.

våga känna

Vad hände med alla personliga bloggar? Det enda man kan läsa om nuförtiden är kläder, träning osv. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är betydligt mer intressant att läsa personliga saker än ytliga saker. Jag brukade vara väldigt personlig och privat här i min blogg, men även här har det försvunnit på senaste tiden och det ytliga har tagit över. Det är synd… Men samtidigt förstår jag, efterhand som läsarna ökar så är man mer försiktig. 
Jag önskade bara att folk slutar döma och vara dryga och istället försöker se situationen från en annan persons perspektiv. Vi är alla människor, och hur mycket vi än försöker neka det så har vi alla problem som vi kämpar med varje dag. 

Så nu allihopa, nu ska jag leka terapeut och alla som känner för att bara skriva av sig är välkomna att göra det här nedan, känner ni inte för att bli publicerade så kan ni bara skriva det i kommentaren. Puss!

fall seven times, stand up eight

Jag har haft en rätt psykisk jobbig dag idag. Alla dagar är inte en dans på rosor, tyvärr. Jag har dock bestämt mig för att inte ge mig. Jag ska inte ge upp! Aldrig att jag kommer ge mig när jag kommit såhär långt. Jag ska bevisa att jag klarar det. Finns inget som är så skönt som att motbevisa någon.

De senaste veckorna har jag bara velat lägga mig under täcket och ligga där och tycka synd om mig själv och vänta på att ångesten skulle försvinna… Men sen tänkte jag – vad hjälper det? Det kommer ju bara göra det hela värre. Satsa är vad jag ska göra, satsa riktigt hårt. ”No one said it would to be easy, they just said it would be worth it”

i’m smiling but i’m close to tears

Förlåt för lite frånvarande i bloggen. Har känt mig lite konstig dem senaste dagarna, känner inte igen mig själv överhuvudtaget. Jag är så himla glad hela tiden men samtidigt är det något som inte känns helt bra. Mitt självförtroende är i toppen samtidigt som det är ännu längre ner i botten. Jag blir förvånad över mig själv och gör massa saker utan att tänka efter och ännu mer som jag sedan ångrar. Varför känns det så och varför gör jag massa saker som är fel? Om jag bara kunde sätta fingret på vad det är som inte står rätt till. En rädsla.

nyårslöften

Om det är något jag älskar så är det listor, och nystarter. Så vad kan passa bättre än nyårslöften? Brukar alltid göra nyårslöften och 2012 lyckades jag uppfylla/hålla alla förutom ett, vilket jag är riktigt nöjd med. 
Under 2013 vill jag: 

– Fortsätta med träningen, framförallt löpningen. Springa något lopp eller så hade varit kul!

– Få/hitta/skaffa ett deltidsjobb

– Dubbla mina bloggläsare

– Få minst två A i skolan, (vågar inte hoppas på högre..)

– Resa, helst till Frankrike (rivieran och Paris) och London. USA eller Austrailen hade inte heller suttit fel. 

– Engagera mig i någon fritidsaktivitet, tex i MUF.

– Ha galet roligt

– Vara mitt bästa möjliga jag

Sen ett par andra grejer som jag inte tänker dela med mig av, hemlis… Vad har ni för nyårslöften igår? Måste faktiskt säga att mina från förra året var mycket bättre, men då visste jag precis vad jag ville. Nu är jag bara en stor förvirring hela jag. Ser fram emot 2013 galet mycket, men har ändå svårt att tro att det kommer slå 2012..

quote of the day

”As we grow up, we learn that even the one person that wasn’t supposed to ever let you down probably will. You will have your heart broken probably more than once an it’s harder every time. You’ll break hearts too, so rembember how it felt when yours was broken. You’ll fight with your best friend. You’ll blame a new love for things and old one did. You’ll cry because time is passing too fast, an you’ll eventually lose someone you love.” 

föralltid

Everytime I think of you, I always catch my breath. I’m still standing here and you’re miles away. And I wonder, why you left me? And there’s a storm that’s raging through my frozen heart to night. I hear your name, in circum circles, and it always makes me smile. I spend my time just thinking about you, and it’s almost driving me wild. 

Och när du har rest dig, vänd dig inte om. Den finns ingen väg tillbaka varifrån du kom.

I must be crazy to want this

”I want you any way I can get you. Not because you’re beautiful, clever, kind or adorable, altough I know you are all of those things. I want you because there’s no one else like you, and I don’t ever want to start a day without seeing you.” 

Den dagen någon säger det till mig är jag tyvärr upptagen för resten av livet. Ciaooo

if we were a movie

Varför kan inte livet bara var som i en film? När allt är som värst och är nere på botten, då kommer det in någon eller någgot i livet som gör så att man bara glömmer allt och fokuserar på det. Allt blir bra för ett ögonblick. Sen händer det något. Något som gör en ledsen, förvirrad, besviken. Men efter ett tag så lär man sig något av den händelsen, du lär från ditt misstag. Och sen slutar allt lyckilgt, som i början, fast med lite mer kunskap om livet. Fast livet är som en film. Förutom att det krävs samma misstag ett par gånger för att själv inse budskapet med det hela. Livet går i svackor, ibland underbart och ibland hemskt. Livet når klimax ett par gånger innan det stadigt rinner ut med tiden i ett avslut. Ibland lyckligt och ibland olyckligt. 

för van

It’s kinda fucked up, isn’t it?

How all of a sudden someone decides to never talk to you again. No reason. No explanation. No words said. They just leave you hanging like you never meant shit to them, and what hurts the most is how they made it look so easy.

kärleken är blind

Har gått och blivit förälskad i tumblr. Har inte någon egen själv men jag har massa kompisar som har och jag kan spendera timmar bara på att söka på ett ord och sitta och inspireras och fascineras i flera timmar. 
Då jag försöker komma över lite jobbiga grejer så är det alltid bra med massa fina quotes och texter som får en att tänka om lite. Älskar dessa två även om de inte har något med min sitaution att göra.
En av mina bra sidor är written all over den första bilden här under.

 

minnen kommer ifatt

Tillbaka i skolan. Helt okej dag faktiskt, gillar verkligen min spets/estet-klass, fina spetzstetare! Planen var att dra ut och springa idag, men pga för mycket plugg och lite andra personliga anledningar så hoppar jag det. Jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är med mig, men något är det som håller mig vaken om nätterna och som ligger som en klump i magen. 
Jag kommer aldrig sluta hoppas. Någongång måste livet vara på min sida.
Dagens, mysigastickadetröja från Zara.

 
 

thoughts

En sak som jag har tänkt på… Varför det inte finns fler bloggar som är ”ärliga”? Det som är absolut mest intressant att läsa om i en blogg, tycker jag, är när folk skriver hur dem mår eller känner i olika situationer. Det är både lärorikt och intressant att läsa om andra människors känslor. Men ingen skriver ut exakt hur dem mår eller varför. Jag gör inte det heller. Jag vill göra det, jag vill vara ärlig. Men precis som alla andra vill jag inte att folk ska dömma mig, missförstå mig, eller veta när jag är som mest sårbar.
Ska dock vara ärlig och säga att jag har haft ett par dåliga dagar nu, men när botten är nådd så kommer man bara uppåt. Alla har svackor, så är det bara. Brukar tyvärr bli lite höstdeppig också. 

Tänka positivt nu då: Imorgon och på fredag för jag träffa alla fina människor i skolan, på lördag ska jag till Göteborg och spendera ett dygn med mina fina språkrese-kompisar, nästa fredag kommer saknade Lina hit och bor hos mig i några dagar, sen åker jag hem till Skåne ett par dagar och träffar familj och några andra efterlängtade personer. Det kan jag vara glad över nu!